whothefuckcares

Ni vet den där känslan, när man lagt ner tid och energi på något? När man vill så mycket, när man hoppas och när man tror på något. När man tror på någon. När man vet att man kunnat gjort så mycket bättre, gett så mycket mer och ansträngt sig lite till. Fast det är inte förän i efterhand som man inser det. När man helst vill skylla ifrån sig, prata bort det, skratta bort det. Men när man innerst inne vet att det var ens eget fel. När man vill spola tillbaka tiden, få allting osagt, få allting ogjort, få allt det där ur världen. Har ni känt så nån gång? Nej, ärligt talat jag vet knappt själv vad jag svamlar om just nu. Men jag vet att det ungefär är såna känslor jag går och bär på, och till slut hjälper det inte att spela iskall, för det är nu verkligheten kommer i kapp en... det är nu man önskar att det fanns en jävla delete knapp i verkliga livet också.

sugen på förändring. Typ färga håret brunt, elda upp innehållet i min garderob, byta stad, börja träna, dra utomlands, bli lite ödmjukare, tatuera mig... aa fast nej det kommer aldrig att hända.

Det finns alltid lite ärlighet bakom "jag skojar bara". Lite kunskap bakom "jag vet inte". Lite känslor bakom "jag bryr mig inte" och lite smärta bakom "det är lugnt".